Lisbeth Pipping får Stiftelsen Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009 på 150 000 kronor. Motiveringen är att hon sprider kännedom om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma.
– Det här kom oväntat. Eftersom jag jobbar mycket ensam är det en stor uppmuntran för mig och samtidigt en bekräftelse på att det jag gör sätter spår, säger Lisbeth Pipping efter beskedet om att hon fått Stiftelsen Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009 på 150 000 kronor.
Stiftelsen Allmänna Barnhuset inrättade är 1987 sitt STORA PRIS för sociala insatser för barn och ungdom för att hedra den eller dem som genom betydande insatser främjat barns och ungas sociala förhållanden i Sverige.
– Lisbeth har en enastående förmåga att sprida insikt i hur det är att växa upp i en familj där föräldraförmågan sviktar. En kunskap som kan ge oss professionella ytterligare verktyg i mötet med de berörda flickorna och pojkarna och som gör att de orkar vidare. Oförtrutet uppmanar hon oss alla att våga se och våga fråga, summerar barnhusets chef Bodil Långberg.
Ett viktigt vittnesmål om samhället
Lisbeth Pippings bok om sin uppväxt, hennes envisa fördragshållande som lämnar få oberörda och hennes kamp mot mobbning har lyft hennes barndomsproblematik till ett viktigt vittnesmål om samhället. I backspegeln ser hon att en familjehemsplacering skulle ha räddad henne från en barndom som gick förlorad. En tröst var dock att hon under flera år fick ett andningshål hos sina sommarföräldrar och som det kompetenta maskrosbarn hon var tog hon till sig den erfarenheten fullt ut.
Vill verka för att ge en positiv bild av familjehemmen
– Jag använda en hel del av prispengarna till att verka för en positiv bild av våra familjehem, kanske genom en film eller utställning. En fråga som jag brinner för är att ge familjehemmen starka resurser, då ger vi också barn en ny livschans. De flesta familjehem är fantastiska och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, påminner Lisbeth Pipping.
En barndom motsatsen till lycklig
Lisbeth Pippings barndom var raka motsatsen till lycklig. Sin mamma beskriver hon som en person med en femårings känsloliv, ett nyckfullt och tämligen våldsamt humör kombinerat med en oförmåga till empati och förståelse för vad Lisbeth och hennes två systrar behövde av omvårdnad och kärlek. Pappan var alkoholist och lämnade familjen när dottern var sex år. Trots att det fanns en dokumenterad kunskap om vad som hände i hemmet ingrep inte någon till barnens skydd. ”Socialen ansåg att min mamma inte kunde hantera en tvättmaskin. Däremot ansågs hon kunna ta hand om oss barn”, har Lisbeth Pipping sammanfattat sveket. Fortfarande tycker hon att myndigheterna har en för naiv och godtrogen syn på utvecklingsstörda som föräldrar.
Enbart välvilja räcker aldrig
Det var insikten om att ingen gjorde någonting trots att alla ville väl, som fick Lisbeth Pipping att ta steget att offentligt berätta om sitt liv. Hon betonar att omgivningens välvilja i sig aldrig kan vara tillräcklig, det krävs alltid ett mod som kommer ur den egna erfarenheten om det ska bli någon förändring. Detta civilkurage är något som hon tycker att vi har alldeles för lite av i vårt land.
Mobbing en vuxenfråga
– Vi är till exempel för flata när vi pratar om mobbning. Mobbare tar livet ifrån sina offer och tvingas sedan många gånger bära på ett livslångt dåligt samvete. Men mobbningen är en vuxenfråga och något som händer när vuxna inte klarar av att förklara vad som är rätt och fel, understryker Lisbeth Pipping, som under många år kallades för ”Lösset” i skolan därför att hon kom från ett smutsigt och vanskött hem.
Ingela Thalén en stor inspiration
– Barnhusets styrelseordförande Ingela Thalén har varit en stor inspiration till att jag fortsätter som jag gör. Som socialminister fick hon mig att känna att man faktiskt kan påverka genom att våga berätta. Men då måste man vara färdig med sin historia och ha ett bra liv. Först då kan man ta till sig alla nyanser istället för att tycka synd som sig själv, slutar Lisbeth Pipping.
(Läs mer om Lisbeth Pippings verksamhet och föreläsningar: www.pipping.se)