Fyra inkomna forskningsrapporter

Om studien

Forskningsprojektet handlar om barn och ungas uppväxtvillkor på LSS-boenden och den risk det innebär för dem att utsättas för våld, kränkningar och tvångs- och begränsningsåtgärder av personalen. Projektet har som ambition att nå en djupare kunskap om och förståelse för de omständigheter, värderingar och mekanismer som bidrar till att våld och tvångsåtgärder från yrkesverksamma utövas och reproduceras gentemot barn och unga med funktionshinder.

Syfte med denna pilotstudie var att samla in preliminära data, säkerställa lämplig forskningsmetodik, identifiera potentiella problem och genomförbarhet av huvudstudien och att ansöka om etikprövning.

Sex enhetschefer från olika kommuner deltog i en semistrukturerad intervju gällande huvudprojektets fokus på verksamheternas arbete med att säkerställa trygghet och säkerhet för de barn och unga som bor där, vilka frågor som behövs utredas i ett sådant forskningsprojekt, vilka forskningsmetoder som bäst lämpar sig och olika utmaningar ett sådant forskningsprojekt behöver beakta. Intervjuerna skedde via telefon och tog ca 30 minuter.

Bearbetningen av det insamlade materialet tematiserades sedan i tre väsentliga områden: Vilka frågor behöver forskningsprojektet lyfta, vilka forskningsmetoder är lämpliga och vilka utmaningar kan uppstå under forskningsprojektets gång.

Läs och ladda ned forskningsrapporten här

Resultat

Intervjufrågor som behandlade vilka viktiga frågor som behöver lyftas gällande orsakerna bakom förekomsten av tvångs- och begränsningsåtgärder i deltagarnas verksamheter kunde tre kritiska områden identifierades som centrala.

• För det första framkom en tydlig komplexitet i personalens olika uppfattningar om och gränsdragningar mellan vad som är skydd, tvång eller våld samt hur dessa handlingar ska dokumenteras och rapporteras.
• Det andra kritiska området handlade om personalens och vårdnadshavares skilda uppfattningar om vilken nivå av skyddsåtgärder som är nödvändiga för barnets säkerhet. Huvudansvariges bedömningar av barnets mognadsgrad, beslutsförmåga, och förmåga att ge samtycke kunde skilja sig från vårdnadshavarnas.
• Det sista kritiska området benämndes som en arbetsplatskultur som främjar ett upprätthållande av tvångs- och begränsningsåtgärder, vilka var mer eller mindre normaliserade i verksamheterna och ifrågasattes inte av personalen. Åtgärderna genomfördes inte av illvilja utan för ”barnets bästa,” vilket gav legitimitet till att fortsätta med samma arbetsmetoder.

Sammantaget visar intervjuerna att tvångs- och begränsningsåtgärder osynliggörs, förminskas och benämns som något annat i alla tre ovanstående områden. Intervjufrågor som behandlade vilken forskningsmetod som bäst skulle lämpa sig för projektet med detta känsliga ämne svarade alla deltagare enhetligt att kvalitativ intervjustudie skulle vara lämpligast eftersom de alla önskade djupgående kunskaper om de mekanismer som förekommer i verksamheterna.

Om studien

Detta forskningsprojekt tar avstamp i de påtagliga brister som idag karaktäriserar den svenska barn- och ungdomsvården med fokus på̊ övergången från samhällsvård till självständighet.

För att undersöka erfarenheter av övergångsprocessen och befintliga stödbehov har tre fokusgruppintervjuer med familjehems- och barnsekreterare, samt tolv individuella, semistrukturerade intervjuer med unga i åldern 17-24, genomförts.

Läs och ladda ned forskningsrapporten här

Resultat

Deltagarna i fokusgrupperna var överens om att de behov som unga främst behövde få tillgodosedda var bostad, sysselsättning och vuxna som bryr sig om dem. Något som kunde komplicera bostadsfrågan var avsaknaden av långsiktiga lösningar samt svårigheten att samordna arbetet mellan placerings- och vistelsekommun.

I fokusgrupperna beskrevs ofta administrativa regler och förordningar som hindrande faktorer som i många fall upplevdes försvåra arbetet med de unga. Ett exempel på detta är konsekvenserna av att fylla 18 år, ett annat är svårigheterna att komma överens om ansvarsfördelningen mellan placerings- och vistelsekommun. Emellertid beskrevs också en mera övergripande känsla av att administrativa regler inte var anpassade till det sätt som deltagarna i fokusgrupperna ville utföra det sociala arbetet på, utan anpassade till ett krav på att ”göra rätt”.

I fokusgrupperna finns flera exempel på att deltagarna beskrev att de inte kunde arbeta med önskvärda lösningar som var bra för de unga, därför att dessa lösningar inte passade in i systemet.

De intervjuade ungdomarna berättar om övergångsprocessen främst i termer av erfarenheter av att bli administrerade ut ur systemet och lämnade utan ett långsiktigt och kvalitativt stöd; en brist på information och delaktighet i planeringsprocessen vid avslut; och en kamp för att ordna med en fungerande boendesituation och ekonomi. Detta försätter ungdomarna i en mångsidig otrygghet som de till stor del behöver hantera på egen hand. Ett personligt driv, kunnande, ambitioner samt slumpmässiga omständigheter formar deras övergång från samhällsvården mot självständighet.

Ur ungdomarnas perspektiv framträder övergången som präglad av en hög grad av variation, osäkerhet och slump. Övergången villkoras av stöd som erbjuds av socialtjänsterna i olika kommuner, kontinuiteten och kvaliteten på de relationer och kontakter ungdomarna har med enskilda socialsekreterare, samt tillgången till formella och informella nätverk som kan tillhandahålla vägledning och stöd med avseende på bostad, arbete, ekonomi, utbildning och fritid.