Särskilt yttrande angående förslag om samhällsvårdade barns tillgång till en jämlik hälso- och sjukvård

Barn i samhällets vård är inte en homogen grupp utan barn som bär på olika förutsättningar. En gemensam nämnare är att de generellt sett har en betydligt sämre somatisk-, psykisk- och tandhälsa än andra barn.

Det är mot denna bakgrund som det ligger i utredningens uppdrag att analysera vad som behövs för att säkerställa samhällsvårdade barns och ungas tillgång till jämlik hälso- och sjukvård. Vidare ska utredningen analysera om det krävs förtydliganden i SiS hälso-och sjukvårdsuppdrag och ta ställning till om SiS bör ges möjlighet att initiera en samordnad individuell plan. Det är på grund av utredningens förslag att ge SiS ett särskilt huvudmannaskap för viss hälso-och sjukvård som vi lämnar detta yttrande.

Utredningen sätter fingret på flera luckor i möjligheterna för HVB placerade barn att få tillgång till den hälso-och sjukvård de har rätt till och landar i ett flertal väl avvägda förslag. Till exempel förslagen om nya bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125) om att regionen ska erbjuda en god hälso- och sjukvård samt tandvård också till barn och unga under 21 år som vistas inom regionen på grund av att de vårdas utanför det egna hemmet med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser för vård av unga. Även förslagen om att förstärka och tydliggöra bestämmelserna om läkar- och hälsoundersökning för barn i samhällsvård, med syfte att säkerställa att en undersökning genomförs och att den genomförs av läkare respektive tandläkare är viktiga reformer.

Vi ställer oss däremot inte bakom utredningens förslag under 9.7.5 om ett särskilt huvudmannaskap för SiS i förhållande till det arbete som utförs av sjuksköterskor och psykologer gällande hälsofrämjande och förebyggande åtgärder, bedömning av fysiskt och psykiskt hälsotillstånd, och ordination av och hantering av läkemedel, ett arbete som benämns som basnivån. Vi anser att förslaget är behäftat med risker dels vad gäller vård, journalföring och uppföljning, dels vad gäller oberoende och transparens.

Utredningen beskriver i avsnittet de två huvudalternativ som övervägs:
Alternativ A innebär ett särskilt ansvar för regionerna att erbjuda hälso- och sjukvård på plats i särskilda ungdomshem, alltså att sjuksköterskor och de psykologer som ger behandling skulle vara anställda av regionen och att regionen är huvudman för hälso- och sjukvård på ungdomshemmen.

Alternativ B innebär ett hälso- och sjukvårdsansvar för SiS, alltså att sjuksköterskor och behandlande psykologer skulle anställas av SiS, som också skulle vara huvudman för den hälso- och sjukvård som bedöms ligga på basnivå.

Utredningen tar därefter ställning för alternativ B som föreslås och blir vägledande för de mer detaljerade förslag om uppdrag och regeländringar som behövs för att förverkliga detta.

När vi genomför samma bedömning kommer vi däremot fram till att huvudalternativ A sammantaget är det som fortsatt borde vägleda utredningen och de förslag som följer av den inriktningen.

I vår sammanvägning är ett mer uttalat och sammanhållet regionalt ansvar för hälso- och sjukvården vid SiS ungdomshem, det som ger mest nytta och minst risk för skada. Till stöd för detta anför vi följande argument för att komplettera de argument som utredningen själv redogör för:

• Barn och ungdomar på SiS ungdomshem har en mer omfattande och mer komplex hälsoproblematik än andra, som ofta får förgreningar i vårdkedjan utöver basnivån. Dessa behov behöver den regionala sjukvårdens fulla bredd och samlade bemötande med exempelvis tillgång till samma journaluppgifter, vilket försvåras av skilda huvudmän.
• Den personal som tillhandahåller basnivån av hälso- och sjukvård behöver tillgång till professionskollegors stöd, fortbildning, nära tillgång till konsultation och handledning. Det blir svårare att organisera på ett ungdomshem, där kollegorna inom SiS arbetar på andra ungdomshem utan influenser från mer specialiserad vård.
• Den särskilda socialmedicinska erfarenhet och kompetens som byggs upp av denna personal som tjänstgör dagligen på ungdomshemmen är värdefull och ”svårvunnen”. Den behöver effektiva kanaler för att kunna spridas till övrig regional hälso- och sjukvård, som idag lider stor brist på praktiknära socialmedicinsk kunskap. Det blir svårare med ett separat huvudmannaskap, utan samma tillgång till de inomregionala nätverken.
• En mer förtrolig kanal för de barn och ungdomar som vistas på ungdomshemmen. Att ha tillgång till sjuksköterska och psykolog som inte lyder under samma institutionschef som övrig personal på ungdomshemmet, kan fylla en livsviktig trygghetsskapande ventilfunktion.

Uppgifter om missförhållanden, våld och övergrepp på SiS särskilda ungdomshem har framkommit i rapporter och granskningar under lång tid. Brister i SiS hantering av klagomål från barn och unga lyfts i rapporter från både Statskontoret och IVO.[1] Av en rapport från Barnrättsbyrån som publicerades tidigare i år framgår att det är svårt för barn på SiS särskilda ungdomshem att få gehör hos myndigheter för sina upplevelser av sexuella kränkningar och våld från personal och att övergreppen i många fall inte når rättsväsendet.[2] Av en tidigare rapport från organisationen framgår att även om det finns en process på de särskilda ungdomshemmen för hur barn kan lämna klagomål till institutionerna så finns ingen oberoende granskning av de klagomål som barn lämnar till SiS även om de kan innehålla allvarlig information om våld och missförhållanden. Barn blir hänvisade till fel instans, får inte hjälp att polisanmäla våld och barns klagomål lämnas till SiS att utreda sig själva, med bristande eller uteblivna insatser som följd.[3] Det pågår ett arbete med att inrätta en fristående klagomålsfunktion centralt inom SiS.

För oss är det tydligt att hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar på SiS behöver vara helt oberoende för att till fullo kunna utföra sitt uppdrag och för att barn och unga som möter dem ska kunna känna förtroende. Om SiS får ett särskilt huvudmannaskap i förhållande till viss hälso- och sjukvård finns det en risk att en jävsituation uppstår eller att barn och unga uppfattar att en lojalitetskonflikt finns. Detta gäller oavsett om placerade barn och unga har tillgång till en fristående klagomålsfunktion eller inte.
Barn och unga som vårdas på särskilda ungdomshem är en grupp barn som ofta har komplexa hälsoproblem. Kompensatoriskt, utöver de reformer som utredningen presenterar, och för att kunna möta dessa barns behov av hälso-och sjukvård, behöver de bemötas av team där olika discipliner samverkar kring barnet och av läkare med specialistkompetens. Detta kräver särskilt avsatta medel, en organisation som bygger på tätare samverkan med socialtjänst, hälso-och sjukvård, inklusive barn och ungdomspsykiatri och hemmet där barnet är placerat, samt regelbundna utvärderingar. Vi är övertygade om att denna reform samt de reformer som utredningen föreslår för att säkerställa:

Vår förhoppning är att ett mer uttalat och tydligt ansvar för regionerna angående de samhällsvårdade barn och unga som vistas i regionen utarbetas i den fortsatta beredningen av reformen.

Särskilt yttrande från Cecilia Sjölander, generalsekreterare på Stiftelsen Allmänna Barnhuset, och Rikard Tordön, till utredningen förordnad expert.

Referenser

1. Statskontoret (2022), SiS vård av barn och unga enligt LVU – förutsättningar för en trygg och ändamålsenlig vård, 2022:4; IVO (2021). Föreläggande att säkerställa att tvångsåtgärder har stöd i lag och står i proportion till syftet med åtgärderna vid Statens institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem Folåsa, dnr 3.7.1-45220/2021-1.

2. Barnrättsbyrån och World Childhood Foundation, 2023. Vem ska tro på mig? En granskning av sexuella övergrepp på de statliga ungdomshemmen.

3. Barnrättsbyrån, 2021. ”… Och jag kunde inte andas” En granskning av våld mot barn på de särskilda ungdomshemmen.
placerade barns rätt till en god hälsa kommer att vara lättare att genomföra om all vård av dessa barn ligger i regionens ansvar och försorg.