Jennie Persson Thörnqvist från Knas Hemma, (en organisation för placerade barn och ungdomar):

”Vi som målgrupp kostar samhället väldigt mycket om vi inte får hjälp. Tänk så mycket bättre det kunde bli om vi får hjälp (i skolan).

Samhället måste ta sitt ansvar som ställföreträdande föräldrar och idag gör man inte det många gånger.

Det ser olika ut beroende på var man bor. Skolfam är ett exempel på där det är väldigt bra men alla som är placerade i familjehem får inte tillgång till det. Fler borde få tillgång till Skolfam och då behöver det spridas till fler kommuner.”

Fredrik Lundh Sammeli (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet:

Utbildning är centralt. Barnkonventionen är lag. De här barnen behöver det starkaste samhället man bara kan få och på det området (utbildning) levererar vi sämst. Det handlar om ett lokalt ledarskap, att göra det man ska. Det finns bra modeller och det finns inget skäl att vara kvar i att det är svårt att genomföra.

Vi vet att människors förväntan på barn i skolan har betydelse i alla perspektiv.
Målet måste alltid vara att det vi i samhället gör måste ge de här barnen bättre förutsättningar.

Det här är ingen quick fix. Det här är barn som är i en enorm utsatthet och sen tror vi att vi kan med några korta insatser ska kunna göra underverk. Det handlar om flera år av insatser för att verkligen göra skillnad, för att ge den där bra starten.

Jan Jönsson (L), oppositionsborgarråd, Stockholms stad:

Dels måste kommuner och regioner förstå sitt ansvar enligt den lagstiftning vi har men jag tror även att den behöver skärpas upp. Det kommer en ny socialtjänstlag i nästa år. Jag hoppas att den kommer att innehålla en eller två paragrafer som handlar om just skolgångens betydelse som skyddsfaktor.

I Stockholm har vi Skolfam sedan ganska länge. Våra första barn gick ut (nian) förra året och då gick nio av tio vidare till gymnasiet.

Jag tror att man i alla kommuner behöver följa upp de placerade barnen i särskild ordning dvs att man tittar på hur ser deras skolresultat ut.

Kommunerna måste ta ansvar för att synliggöra den här gruppen. Idag följer vi inte den gruppen barns betyg eller skolresultat men vi har styrinstrumenten. Det är först när man får upp siffrorna som man börjar agera. Nu är det här som ett blankt kort.

Rikard Tordön, psykolog och sakkunnig vid Barnafrid (även expert i utredningen och medförfattare till det särskilda yttrandet):

Ta reda på nuläget för varje enskild individ. (Vi) Måste se bortom de generella strukturerna och se vad behöver just det här barnen och sedan skapa en åtgärdsplan. När vi väl känner till behoven så har vi redskap för att åtgärda de problem som finns, men vi måste våga titta på varje enskilt barn.

Man skulle kunna få ganska stora effekter om man hade Skolfam-kanslier på regional nivå. Då skulle det vara möjligt att skala upp Skolfam på nationell nivå.